Icke-meningen med mitt liv
Att jag inte vill ha barn. Att jag inte klarar av att gå på samma sida av gatan som förskoleklasser och att jag hellre riggar en oljeplattform än jobbar på dagis.
Bara en sådan sak som att jag håller för öronen i smyg när en bebis gråter på bussen, eller att jag aldrig tyckt att något barn har varit sött, någonsin. Jag gillar inte ens hundvalpar för att de är så besvärande hjälplösa och intetsägande. Man kan inte diskutera politik eller Jonas Hasen Khemiri med hundvalpar.
Typ att vetskapen om att jag själv varit ett barn gör mig illa till mods och att jag blir stel när min lillebror vill ha en kram. Jag kommer aldrig ihåg namnet på min kusins barn och jag vet inte ens om mammas syster har 2 eller 3 sönder. Pluspoäng för söner.
Att sitta på familjemiddagar och vara konstant nervös för att någon ska fråga ”åh Sara vill du inte hålla lilla …”. Att ständigt komma på ursäkter som får pappor och mammor och mormödrar och farfäder och syskon och kollegor att acceptera att jag inte kommer att ändra mig. Det finns ingenting att ändra på. Jag vill inte ha barn, och nej, jag kommer aldrig att ändra mig det här är inget som går över ni kan inte bota det ni vill kalla för ungdomstrots eller ovetskap eller naivitet med bilder på vad som anses vara söta barn eller beskrivningar av magiska förlossningar och ni kan inte säga att era barn är era bästa vänner och det absolut bästa som hänt. Att ni blev hela första gången ni såg in i de där stora blå ögonen och att alla som inte har barn kommer att ändra sig så fort de inser att det är meningen med livet.
Barn är inte meningen med mitt liv.
Ni har ingen rätt att bestämma vad som är meningen med mitt liv. Ni har heller ingen som helst rätt att säga att mitt liv saknar mening bara för att jag inte än har insett att jag kommer att bli en sådan underbar mamma, ni vet ju att det inte är sant. Inte för att jag egentligen vill försöka och inte för att denna ”naiva” attityd grundar sig i personlig säkerhet och låg självkänsla utan för att det enda jag är säker på i mitt liv är det här, och det är underbart.
Jag vet inte vem jag kommer att gifta mig med, jag vet inte ens om jag vill eller kommer att gifta mig. Jag vet inte exakt vad jag kommer att jobba med eller om jag kommer att våga satsa på mina pinsamma författardrömmar eller krossa sexismen genom att bli människorättsjurist. Jag vet inte om jag kan leva med vetskapen om hur världen ser ut och jag är inte säker på att jag klarar av att någon mer jag känner blir våldtagen för att samhället vägrar att inse att det är strukturerna som är problemet. Jag vet inte ifall jag kommer att älska en man eller en kvinna, lika lite som att jag kan påverka att Sverigedemokraterna fick 13 % av rösterna i det senaste riksdagsvalet.
Det finns nog miljarder saker som jag inte vet. Allt från vilken månad bävrar parar sig till vad som faktiskt är meningen med livet.
Men jag vet att jag inte vill ha barn.
Barn är inte meningen med mitt liv.
Jag vet att jag inte är någons förälder och att jag aldrig velat vara eller aldrig kommer att bli mamma. Jag blir lycklig när jag tänker på allt det som jag kommer att åstadkomma i mitt liv, vare sig det är att vinna nobelpriset i litteratur eller starta upp en lokal kvinnojour. Det skulle kunna vara så litet som att läsa alla böcker i bokhyllan eller så stort som att förändra någons liv. Kanske blir jag chef för ett stort företag eller hjälper till att bygga en ekoby, jag vet inte vad jag kommer att bli när jag blir stor eller ifall jag kommer att dö av cancer innan jag fyllt 50.
Men jag vet att jag inte vill ha barn.
När jag var liten så lekte jag aldrig förälder och barn. Jag badade aldrig några dockor och kammade aldrig ut några flätor. Ta hand om-lekar intresserade aldrig mig. Missförstå mig rätt, jag var inget ensamt olyckligt barn. Jag tyckte bara inte om att leka med dockor.
När jag var liten önskade jag mig aldrig en hundvalp eller en ponny. Jag ville inte ta ansvar. Katter tyckte jag om för att de var självständiga och gömde sig under soffan när de helt enkelt fått nog. Jag skrattade när andra barn blev ledsna för att deras katter försvann så fort de skulle visa hur söta de var när man lekte efter skolan och jag hatade när grannen erbjöd mig att få gå ut med hennes hund om jag klippte gräsmattan. Som att ta hand om hennes val av tidsfördriv skulle fungera som någon slags belöning.
Jag avskyr att det var jag som blev tillfrågad om att ta hand om min grannes hund och inte min bror. Jag avskyr att jag förstod att hon frågade mig för att jag var tjej och det var lika bra att jag lärde mig att ta ansvar så att det skulle bli lättare sen. Jo, hon sa faktiskt så.
Vadå lättare sen? Jaha ni menar när jag som kvinna hela livet förväntas visa på mina modersinstinkter, när ni förväntar er att jag ska vilja söka jobb som au-pair för att det är ett perfekt tillfälle att blanda nytta med nöje eller när ni tycker att det är så fruktansvärt provocerande att jag inte reagerar på barngråt. Jag har inte valt det här. Jag har inte valt att placeras in i något fack på grund av mitt kön och nej, jag är inte i grunden omhändertagande och lyhörd. I alla fall inte i den mening ni förväntar et att jag ska vara det.
Jag har inte valt det här. Jag har inte valt att behöva försvara mig när jag säger att en av mina största drömmar är att få göra karriär, oavsett uppoffringar, det är inte av egen fri vilja, om någon sådan nu ens finns, som jag hellre håller tyst än att säga vad jag tycker bara för att få slippa höra ännu ett brandtal om hur barn fyller livet av mening som i allra högsta grad är allmängiltig. Även om det mestadels bara tycks gälla om du har en livmoder. Det var ju uppenbarligen menat att den ska användas, vare sig du vill det eller inte, för det är det igen som bryr sig om. Tro mig. Det är lika bra att bara nicka instämmande eller att resa sig upp och gå, det är ändå ingen som vill lyssna på vad du har att säga även om det egentligen är helt logiskt och även om du har förberett minst 9 olika förklaringsmodeller till varför du har rätt att bestämma över ditt eget liv.
Och nej, barn är inte meningen med mitt liv, har aldrig varit och kommer aldrig att bli.
