Den ljusnande framtid är vår
”Sjungom studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår”
Det är något visst med vetskapen om att livet just ska till att börja, att man står i någon slags påhittad dörrpost med vad som känns som tusen krav i ryggen och Jan Björklund som skriker; hoppa, hoppa, hoppa!
Men hur tusan ska man kunna kasta sig ut i vuxenlivet om man inte ens kan läsa upp
svenska B på Komvux utan att bränna minst 8 av 10 broar till högskolan. Kan du svara på det Jan Björklund? Och snälla skulle inte du kunna förklara för mig varför samhället känns så kallt. Jag vet att det antagligen inte är ditt jobb och kanske ingen annans heller, men nu förhåller det sig som så att jag faktiskt inte har någon annan att fråga.
Ibland när jag står lite närmare kanten på perrongen än man egentligen får och ska ta tunnelbanan till skolan, så känns allt så där hopplöst att jag mest bara vill skrika rakt ut.
Man står liksom där, mitt i allas morgon, med näsan mot Jimmie Åkesson som säger att han vill stoppa EU-tiggeriet i Sverige och då känns det sådär igen. Kalt och kallt och konstigt.
Jag antar att jag är införstådd med att det inte är ditt fel, Jan Björklund, att Jimmie Åkesson huserar i tunnelbanan. Vi har nämligen lärt oss på samhällskunskap A att ni inte har samma ideologiska bakgrund som Sverigedemokraterna, och även om ni nu hade det så är jag inte säker på att jag hade tyckt att det var ditt fel i alla fall. Jag menar, min lillebror lyssnar ju på sådan där musik där en grupp med killar skriker att de tycker att man ska ”fuck the police”, och det håller ju inte jag direkt med om, att man ska banga alla poliser alltså, och vi är ju från samma bakgrund min bror och jag och tycker ju ändå rätt olika.
Det finns så mycket saker som jag inte förstår mig på. Ja som det här med sjukvården till exempel. Är den sådär helt VIP nu så att man kan gå före i någon slags kö eller hur funkar det där egentligen?
Jag har tänkt att det kanske är för att jag är så ung som jag inte förstår mig på sådana här saker och det hade kanske inte spelat någon större roll om jag nu inte var tvungen att hoppa ut genom den där himla dörren.
Det får inte bli något magplask, det är det värsta jag vet. En gång när jag gick i femman så hade vi simträning på gympan och alla var tvungna att dyka från trean. Det kändes kul och spännande ända tills man stod där på kanten och det kändes som om någon hällt 10 kilo grus rakt ner i munnen på en och som nu dunsade ner i magen och gjorde så att man vägde minst ett ton och den ena foten gick absolut inte ens att sätta framför den andra.
Det var ju helt omöjligt att hoppa nu när man såg hur högt det var och när det inte fanns någon som stod och tog emot. Vända tillbaka och klättra ner kunde man ju inte gärna göra, bli kallad för fegis och inte duga till någonting.
Jag tänker att det är lite så det känns nu. Man har köpt en vit mössa med svart skärm och fått C i både naturkunskap A och historia B. Men vad händer sen?
När man behöver matematik B för att komma in på journalistik på Södertörn och Komvux inte står där och tar emot.
Skulle inte du kunna hoppa i vattnet Jan Björklund, jag menar nu känns det mest som att du står på kanten och tittar på.
Okej, du behöver inte precis kasta dig i med huvudet före, det kan man ju inte direkt begära. Men doppa fötterna lite åtminstone så att det känns som att du också förstår hur kallt det är.
Jag har funderat på om du Jan Björklund, också har gått i skolan precis som jag. Var det såhär för dig med, eller fanns det någon som stod och tog emot?
Var det någon som stod och ropade bakom ryggen på dig, kändes det som att du hade tusen olika krav på dig eller som att du hade grus i magen?
”hoppa, hoppa, hoppa!”
Jag önskar väldigt ofta, speciellt nu på sista tiden att det ska kännas lite mindre som femmans simträning och lite mer som i den här sången du vet;
”Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår”
