"och ärligt jag är inte straight jag är lesbisk"
Jag har alltid varit rädd. Alltid varit, aldrig erkänt, inte för någon, aldrig någonsin.
Första gången jag förstod att jag gillar tjejer så var jag 9 år. 9 år och vad som känts som en hel livstid ifrån där jag befinner mig nu. Jag var 9 år gammal då, jag är 23 år gammal nu och jag måste erkänna en sak…eller egentligen flera. Jag vill också tala om att detta är fragment, för att jag behöver att ni vet och jag måste få skriva av mig.
När jag var 9 år gammal gick jag på teater, jag tror att det var Momo och kampen om tiden men det spelar egentligen ingen roll. Det som spelade roll var (vi kan kalla henne Elin). Det var Elin, Elin med världens längsta blonda hår och som var 10 000 år äldre, minst. Första gången jag medvetet upplevde en sexuell känsla var när jag var 9 år och satt i publiken på teatern och jag blev så jävla rädd. Jag visste att något var fel på mig för det skulle ju inte vara såhär? Man skulle tycka att killarna i 5an var snygga och man skulle vilja dansa med dem på discot. Så det var det jag gjorde. Jag dansade med alla killar och jag skvallrade om det med mina kompisar. Jag har alltid varit bra på att ljuga.
När jag var 10 år gammal så blev jag deprimerad. Ingen förstod varför. Inte jag heller. De låste in mig på BUP och jag minns inte mycket mer än att jag trodde att min mamma skulle dö och att jag satt på golvet i en garderob på mitt rum på den låsta avdelningen och skrek. Jag var 10 år och jag var så jävla rädd.
När jag var 11 år var jag inte ledsen längre. Jag var arg. Alltid arg. Jag var arg på allt och jag vet inte varför. Ingen visste varför.
Jag blev 12 år och inte mycket förändrades, jag addade killar på alla häftiga sidor som kidsen hängde på (Lunarstorm Playahead, så jävla ballt jag vet). Det var på Lunarstorm som någon för första gången kallade mig hora. Jag ville inte träffa en av de coola killarna efter skolan och jag vägrade visa bilder i ”cam”. Jag var 12 år första gången någon kallade mig hora.
Jag var 13 år när jag sa att en karaktär i en film var äcklig för att hen var gay. Jag var 13 år och så jävla rädd. För mig själv. Jag var så rädd att jag hakade på och jag sa så, jag sa någon så fruktansvärt vidrigt och jag var så ofattbart rädd för att någon skulle fatta.
Att jag...att… Det finns ingen ursäkt och det kommer aldrig att göra det heller.
Jag fick min första pojkvän när jag var 14 år. Vi pussades en gång på hans rum och jag ljög och sa att vi var kära. Förlåt (vi kan kalla dig Emil). Förlåt Emil för att jag ljög. Igen.
När jag var 15 år blev jag kär i en kille, eller jag trodde att jag blev det, att det var kärlek det handlade om. Men det är inte sant. Det var inte kärlek det var ett försök att passa in. Det är inte lätt att vara 15 år gammal, för någon. Jag var 15 år gammal när jag för första gången förstod på riktigt hur otroligt bra jag är på att ljuga.
16 år gammal träffade jag en bästa vän. Vi trodde nog att vi kände varandra, men hon kände inte mig och uppenbarligen kände inte jag henne heller. Men vi pratade om killar och vi drack sprit och rökte cigg och vi var lyckliga till och från. Jag var lycklig för jag trodde att jag äntligen hittat rätt, att jag kunde fungera, som jag var övertygad om att man skulle fungera, och jag trodde att jag kunde släppa allt.
Jag förlorade min oskuld till en kille när jag var 17 år gammal. På ett vad, jag slog vad om att jag kunde göra det. Och jag vill verkligen be (vi låtsats att du heter Adnan) om ursäkt. Förlåt Adnan för att jag slog vad om dig och för att jag slutade svara på dina sms, du gjorde aldrig någonting fel, det var jag. Men mest av allt så vill jag be mig själv om ursäkt för det var inte så jag ville att min första gång skulle bli. Jag tröstade mig med att jag hört att det aldrig var bra första gången och jag fyllde 18 år.
18 år gammal hånglade jag med (”Anna”) på toaletten på en nattklubb och gick hem full mitt i natten och skrev 6 sidor om henne i min dagbok. När jag vaknade på morgonen ringde jag min kompis och jag sa att jag inte kom ihåg någonting alls. Hon hade inte ens frågat.
Här vill jag göra en kort paus. En paus för att berätta att de kärlekar som jag haft i mitt liv inte har varit på låtsas. Jag hade så innerligt förskjutit den absolut största biten av allt det som är jag under så lång tid att jag tillslut började tro på mina egna lögner. Jag har levt mitt liv i ett samhälle och en samtid som är så hårt präglad av heteronormen att det inte ens var ett alternativ för mig att se någonting annat. Och även om jag faktiskt såg någonting annat så var jag för rädd, jag har alltid varit för rädd. Men åter till kärleken, den fanns när jag träffade er, ni vet vilka ni är, jag vill att ni ska veta att jag trodde på varje ord jag sa. Men det var alltid någonting som saknades, det var någonting som var fel och det var aldrig något ni gjorde eller någonsin skulle ha kunnat göra.
19 år gammal träffade jag en kille. Vi blev tillsammans och jag tror att vi ville älska varandra för mycket. Av olika anledningar så ville vi det. Tack för allt och förlåt för allt. Jag träffade även vänner då, under min första termin på universitetet som jag var så nära att berätta för, så jävla nära men så otroligt långt bort. Jag var rädd för hur ni skulle reagera, att ni inte skulle ta mig på allvar, tro att jag ljög, jag pratade ju alltid om killar och jag pratade ju alltid om heterosex och jag var ju inte… jag var ju liksom, ni fattar ju att jag inte, att jag inte är kär i er eller asså nej verkligen inte och vi kan fortfarande sova i samma säng och snälla tro mig se mig hör mig och ….jag skojade ju bara.
Jag ville så gärna vara hetero. Men det är jag inte. Jag är lesbisk.
Phu. Sådär.
Jag heter Sara, jag är 23 år gammal och ”ärligt jag är inte straight, jag är lesbisk walla”. Jag har aldrig varit så rädd som i somras när jag kom ut som bisexuell, jag var aldrig bisexuell. Men för mig så var det enklare så, det var enklare för då hade jag ju fortfarande inte ljugit. Det tog mig tills nyligen att förstå att det har jag inte nu heller.
Min största skräck är inte när ett gäng killar står omkring mig och min första flickvän och säger att de ska våldta oss eller när min bästa vän för första gången säger högt att hon gillar tjejer och får höra av en snubbe på krogen att han minsann ska knulla henne så hårt att hon blir hetero, de kan inte röra oss, de kan inte skrämma oss. Vi låter er aldrig, ni är ingenting.
Min största skräck är när någon som jag älskade och som jag trodde var min vän skriver till mig i ett sms mitt i natten att jag inte ska ta tolkningsföreträde för en kamp jag inte ens upplevt. Det, är anledningen till att jag aldrig vågat komma ut. Precis det. Det är anledningen till att så många av de jag pratat med om det här är rädda, för att vi inte ska bli tagna på allvar, allting ni skulle kunna säga till oss för att få oss att tvivla på oss själva kan ni bara behålla för er själva. För gissa vad, vi har tyvärr redan sagt det till oss själva fler gånger än ni kan föreställa er. Det här är min kamp och det här har varit min kamp i 14 år för länge.
Första gången jag förstod att jag gillar tjejer så var jag 9 år. Jag var 9 år gammal då, jag är 23 år gammal nu och jag måste erkänna en sak, eller egentligen flera…
…jag är inte rädd längre, varken för homofobin på våra gator eller för den som finns närmare ändå. Nästa snubbe som säger åt min bästis att han ska knulla henne hetero kommer jag slå på käften (se inte detta som uppvigling, tror inte alla rekvisit är uppfyllda). Jag är så jävla lesbisk och det enda jag verkligen ångrar är att det tog mig 14 år att våga säga det högt.
Första gången jag förstod att jag gillar tjejer så var jag 9 år. 9 år och vad som känts som en hel livstid ifrån där jag befinner mig nu. Jag var 9 år gammal då, jag är 23 år gammal nu och jag måste erkänna en sak…eller egentligen flera. Jag vill också tala om att detta är fragment, för att jag behöver att ni vet och jag måste få skriva av mig.
När jag var 9 år gammal gick jag på teater, jag tror att det var Momo och kampen om tiden men det spelar egentligen ingen roll. Det som spelade roll var (vi kan kalla henne Elin). Det var Elin, Elin med världens längsta blonda hår och som var 10 000 år äldre, minst. Första gången jag medvetet upplevde en sexuell känsla var när jag var 9 år och satt i publiken på teatern och jag blev så jävla rädd. Jag visste att något var fel på mig för det skulle ju inte vara såhär? Man skulle tycka att killarna i 5an var snygga och man skulle vilja dansa med dem på discot. Så det var det jag gjorde. Jag dansade med alla killar och jag skvallrade om det med mina kompisar. Jag har alltid varit bra på att ljuga.
När jag var 10 år gammal så blev jag deprimerad. Ingen förstod varför. Inte jag heller. De låste in mig på BUP och jag minns inte mycket mer än att jag trodde att min mamma skulle dö och att jag satt på golvet i en garderob på mitt rum på den låsta avdelningen och skrek. Jag var 10 år och jag var så jävla rädd.
När jag var 11 år var jag inte ledsen längre. Jag var arg. Alltid arg. Jag var arg på allt och jag vet inte varför. Ingen visste varför.
Jag blev 12 år och inte mycket förändrades, jag addade killar på alla häftiga sidor som kidsen hängde på (Lunarstorm Playahead, så jävla ballt jag vet). Det var på Lunarstorm som någon för första gången kallade mig hora. Jag ville inte träffa en av de coola killarna efter skolan och jag vägrade visa bilder i ”cam”. Jag var 12 år första gången någon kallade mig hora.
Jag var 13 år när jag sa att en karaktär i en film var äcklig för att hen var gay. Jag var 13 år och så jävla rädd. För mig själv. Jag var så rädd att jag hakade på och jag sa så, jag sa någon så fruktansvärt vidrigt och jag var så ofattbart rädd för att någon skulle fatta.
Att jag...att… Det finns ingen ursäkt och det kommer aldrig att göra det heller.
Jag fick min första pojkvän när jag var 14 år. Vi pussades en gång på hans rum och jag ljög och sa att vi var kära. Förlåt (vi kan kalla dig Emil). Förlåt Emil för att jag ljög. Igen.
När jag var 15 år blev jag kär i en kille, eller jag trodde att jag blev det, att det var kärlek det handlade om. Men det är inte sant. Det var inte kärlek det var ett försök att passa in. Det är inte lätt att vara 15 år gammal, för någon. Jag var 15 år gammal när jag för första gången förstod på riktigt hur otroligt bra jag är på att ljuga.
16 år gammal träffade jag en bästa vän. Vi trodde nog att vi kände varandra, men hon kände inte mig och uppenbarligen kände inte jag henne heller. Men vi pratade om killar och vi drack sprit och rökte cigg och vi var lyckliga till och från. Jag var lycklig för jag trodde att jag äntligen hittat rätt, att jag kunde fungera, som jag var övertygad om att man skulle fungera, och jag trodde att jag kunde släppa allt.
Jag förlorade min oskuld till en kille när jag var 17 år gammal. På ett vad, jag slog vad om att jag kunde göra det. Och jag vill verkligen be (vi låtsats att du heter Adnan) om ursäkt. Förlåt Adnan för att jag slog vad om dig och för att jag slutade svara på dina sms, du gjorde aldrig någonting fel, det var jag. Men mest av allt så vill jag be mig själv om ursäkt för det var inte så jag ville att min första gång skulle bli. Jag tröstade mig med att jag hört att det aldrig var bra första gången och jag fyllde 18 år.
18 år gammal hånglade jag med (”Anna”) på toaletten på en nattklubb och gick hem full mitt i natten och skrev 6 sidor om henne i min dagbok. När jag vaknade på morgonen ringde jag min kompis och jag sa att jag inte kom ihåg någonting alls. Hon hade inte ens frågat.
Här vill jag göra en kort paus. En paus för att berätta att de kärlekar som jag haft i mitt liv inte har varit på låtsas. Jag hade så innerligt förskjutit den absolut största biten av allt det som är jag under så lång tid att jag tillslut började tro på mina egna lögner. Jag har levt mitt liv i ett samhälle och en samtid som är så hårt präglad av heteronormen att det inte ens var ett alternativ för mig att se någonting annat. Och även om jag faktiskt såg någonting annat så var jag för rädd, jag har alltid varit för rädd. Men åter till kärleken, den fanns när jag träffade er, ni vet vilka ni är, jag vill att ni ska veta att jag trodde på varje ord jag sa. Men det var alltid någonting som saknades, det var någonting som var fel och det var aldrig något ni gjorde eller någonsin skulle ha kunnat göra.
19 år gammal träffade jag en kille. Vi blev tillsammans och jag tror att vi ville älska varandra för mycket. Av olika anledningar så ville vi det. Tack för allt och förlåt för allt. Jag träffade även vänner då, under min första termin på universitetet som jag var så nära att berätta för, så jävla nära men så otroligt långt bort. Jag var rädd för hur ni skulle reagera, att ni inte skulle ta mig på allvar, tro att jag ljög, jag pratade ju alltid om killar och jag pratade ju alltid om heterosex och jag var ju inte… jag var ju liksom, ni fattar ju att jag inte, att jag inte är kär i er eller asså nej verkligen inte och vi kan fortfarande sova i samma säng och snälla tro mig se mig hör mig och ….jag skojade ju bara.
Jag ville så gärna vara hetero. Men det är jag inte. Jag är lesbisk.
Phu. Sådär.
Jag heter Sara, jag är 23 år gammal och ”ärligt jag är inte straight, jag är lesbisk walla”. Jag har aldrig varit så rädd som i somras när jag kom ut som bisexuell, jag var aldrig bisexuell. Men för mig så var det enklare så, det var enklare för då hade jag ju fortfarande inte ljugit. Det tog mig tills nyligen att förstå att det har jag inte nu heller.
Min största skräck är inte när ett gäng killar står omkring mig och min första flickvän och säger att de ska våldta oss eller när min bästa vän för första gången säger högt att hon gillar tjejer och får höra av en snubbe på krogen att han minsann ska knulla henne så hårt att hon blir hetero, de kan inte röra oss, de kan inte skrämma oss. Vi låter er aldrig, ni är ingenting.
Min största skräck är när någon som jag älskade och som jag trodde var min vän skriver till mig i ett sms mitt i natten att jag inte ska ta tolkningsföreträde för en kamp jag inte ens upplevt. Det, är anledningen till att jag aldrig vågat komma ut. Precis det. Det är anledningen till att så många av de jag pratat med om det här är rädda, för att vi inte ska bli tagna på allvar, allting ni skulle kunna säga till oss för att få oss att tvivla på oss själva kan ni bara behålla för er själva. För gissa vad, vi har tyvärr redan sagt det till oss själva fler gånger än ni kan föreställa er. Det här är min kamp och det här har varit min kamp i 14 år för länge.
Första gången jag förstod att jag gillar tjejer så var jag 9 år. Jag var 9 år gammal då, jag är 23 år gammal nu och jag måste erkänna en sak, eller egentligen flera…
…jag är inte rädd längre, varken för homofobin på våra gator eller för den som finns närmare ändå. Nästa snubbe som säger åt min bästis att han ska knulla henne hetero kommer jag slå på käften (se inte detta som uppvigling, tror inte alla rekvisit är uppfyllda). Jag är så jävla lesbisk och det enda jag verkligen ångrar är att det tog mig 14 år att våga säga det högt.
